Att lära känna sig själv på nytt.
Har haft så fullt upp så jag har inte ens hunnit blogga och inte hunnit tänka eller känna så mycket heller. Ibland är det skönt, att inte ha tid att känna efter hur man mår och slippa känna saknaden. Men det kommer alltid ändå tyvärr förr eller senare, oftast när mörkret kryper fram och tystnaden som kommer med den. Vet inte vad det är med mörka tysta kvällar men oftast så är dom värst. Såg precis på Glee den dära tvserien och blev lite chockad när ja efter en stund märkte att dom hade självmord bland ungdomar som "tema" och hur lite som igentligen krävs för att någon ska tänka tanken. Något som verkar litet för någon annan som kanske är det som blir droppen som får bägaren att rinna över och får personen att ställa sig vid kanten på en byggnad och vilja hoppa. Bra tema, bra att det uppmärksammas! Mer av det behövs.
Förövrigt har det varit en bättre dag, full rulle men hon finns alltid där i bakhuvet det går inte att komma ifrån. Det är ju så vare sig man vill eller inte kommer hennes val att ta sitt liv prägla mitt föralltid.
Jag minns väl just en händelse några veckor efter att mamma dött. Jag stod och titta in i min egen spegelbild men hon som titta tillbaka var så främmande precis som att någon annan stod och tittade tillbaka. Ögonen var som döda och all gnista var borta, det var det sorgsnaste ansikte ja någonsin sett och ännu värre var att det var mitt. Jag blev så rädd för mig själv att jag började gråta för det var en skräckfylld upplevelse att inte känna igen sig själv längre. Den dagen insåg jag att jag kommer aldrig bli detsamma igen och måste lära mig själv på nytt. Det är lite som att lära känna någon ny och veta att den människan är någon som man ska leva med resten av sitt liv så det är bäst att man lär sig acceptera och älska den, inte alltid så enkelt med andra ord men inte heller omöjligt.
Tillåt dig själv att sörja men tillåt även dig själv att skratta. Att skratta är ingen synd bara för att någon dött, det är bara ett sätt att överleva så man orkar ta sig igenom förlusten.
Förövrigt har det varit en bättre dag, full rulle men hon finns alltid där i bakhuvet det går inte att komma ifrån. Det är ju så vare sig man vill eller inte kommer hennes val att ta sitt liv prägla mitt föralltid.
Jag minns väl just en händelse några veckor efter att mamma dött. Jag stod och titta in i min egen spegelbild men hon som titta tillbaka var så främmande precis som att någon annan stod och tittade tillbaka. Ögonen var som döda och all gnista var borta, det var det sorgsnaste ansikte ja någonsin sett och ännu värre var att det var mitt. Jag blev så rädd för mig själv att jag började gråta för det var en skräckfylld upplevelse att inte känna igen sig själv längre. Den dagen insåg jag att jag kommer aldrig bli detsamma igen och måste lära mig själv på nytt. Det är lite som att lära känna någon ny och veta att den människan är någon som man ska leva med resten av sitt liv så det är bäst att man lär sig acceptera och älska den, inte alltid så enkelt med andra ord men inte heller omöjligt.
20100907
Vaknade ur en hemsk mardröm inatt. Du hade överlevt självmordsförsöket men var arg över att du misslyckats så du skulle få en spruta, ungefär som en avlivning. Det konstiga var att jag kunde se 2 av dig, den ena av dig redan död medans du väntade på din tur. Jag bönade och bad dig att inte göra det för jag var ju så glad över att du levde men det var inte du. Jag fick in dig i ett rum för att prata med dig, men det var som om den mamma jag hade innan hade dött när tåget träffa henne och allt som fanns kvar i hon som stod framför mig var ondska. Jag kunde se ondska i dina ögon och allt du sa var kort och otrevligt. Du frågade mig vad klockan var och jag tittade upp på en klocka på väggen och sa halv 11 och du tittade på mig med ilsken blick och jag insåg att jag såg fel och sa igen, klockan är halv 2. Då svarade du “JA JUST DE” otrevligt precis som om jag vore en idiot. Minns inte allt du sa men tillslut så sa jag till dig GÅ bara GÅ och insåg i det läget att jag bad dig ta ditt liv när jag sa det så jag klamra mig fast vid dig, ville ha kvar dig trots att de som var kvar bara var dina dåliga sidor. Sen vaknade jag, livrädd med en obehaglig känsla i hela kroppen. Hörde hur Assi snarkade på andra sidan sängen så jag la mig tätt intill honom med huvudet på hans bröst. Brukar hata när han snarkar men på nått sätt kändes det bara skönt nu, för det var ett bekant ljud som gjorde att jag kunde skilja på dröm och verklighet.
Får sms och meddelande på facebook heltiden med människor som beklagar sorgen och säger att jag bara kan ringa om jag behöver prata. Det är skönt att det finns så många fina människor, det behövs verkligen.
Känner i ett tomrum i mitt hjärta och jag känner mig ensam även om någon sitter intill mig och håller mig. Kanske ska det fyllas med fina minnen av dig och tanken att du finns hör trots att du inte är här? Men just nu är det bara tomt, min kärlek till dig var så stor och din till mig var lika stor om inte större, men just nu känns det som om du tog med all kärlek in i tunneln där du tog ditt liv och vidare in i döden. Jag hoppas du lämnar tillbaka den igen eller kanske det är min uppgift att försöka finna den. Kanske den är dold just nu bakom min sorg och förtvivlan och när det lagt sig lite kanske jag kan börja gräva fram den.
"20100907
Vaknade ur en hemsk mardröm inatt. Du hade överlevt självmordsförsöket men var arg över att du misslyckats så du skulle få en spruta, ungefär som en avlivning. Det konstiga var att jag kunde se 2 av dig, den ena av dig redan död medans du väntade på din tur. Jag bönade och bad dig att inte göra det för jag var ju så glad över att du levde men det var inte du. Jag fick in dig i ett rum för att prata med dig, men det var som om den mamma jag hade innan hade dött när tåget träffa henne och allt som fanns kvar i hon som stod framför mig var ondska. Jag kunde se ondska i dina ögon och allt du sa var kort och otrevligt. Du frågade mig vad klockan var och jag tittade upp på en klocka på väggen och sa halv 11 och du tittade på mig med ilsken blick och jag insåg att jag såg fel och sa igen, klockan är halv 2. Då svarade du “JA JUST DE” otrevligt precis som om jag vore en idiot. Minns inte allt du sa men tillslut så sa jag till dig GÅ bara GÅ och insåg i det läget att jag bad dig ta ditt liv när jag sa det så jag klamra mig fast vid dig, ville ha kvar dig trots att de som var kvar bara var dina dåliga sidor. Sen vaknade jag, livrädd med en obehaglig känsla i hela kroppen. Hörde hur Assi snarkade på andra sidan sängen så jag la mig tätt intill honom med huvudet på hans bröst. Brukar hata när han snarkar men på nått sätt kändes det bara skönt nu, för det var ett bekant ljud som gjorde att jag kunde skilja på dröm och verklighet.
Får sms och meddelande på facebook heltiden med människor som beklagar sorgen och säger att jag bara kan ringa om jag behöver prata. Det är skönt att det finns så många fina människor, det behövs verkligen.
Känner i ett tomrum i mitt hjärta och jag känner mig ensam även om någon sitter intill mig och håller mig. Kanske ska det fyllas med fina minnen av dig och tanken att du finns hör trots att du inte är här? Men just nu är det bara tomt, min kärlek till dig var så stor och din till mig var lika stor om inte större, men just nu känns det som om du tog med all kärlek in i tunneln där du tog ditt liv och vidare in i döden. Jag hoppas du lämnar tillbaka den igen eller kanske det är min uppgift att försöka finna den. Kanske den är dold just nu bakom min sorg och förtvivlan och när det lagt sig lite kanske jag kan börja gräva fram den."
Tillåt dig själv att sörja men tillåt även dig själv att skratta. Att skratta är ingen synd bara för att någon dött, det är bara ett sätt att överleva så man orkar ta sig igenom förlusten.
Några ord om denna blogg.
Denna blogg vänder sig främst till er som förlorat någon i suicid och er som själva har såna tankar. Har funderat länge nu på att starta denna blogg och nu äntligen gör jag det, var kanske inte redo innan.
Hur ska man börja skriva, alltid svårt att hitta en bra början. Men den kanske inte behöver vara "bra" utan från hjärtat och det är väl aldrig fel?
Hur ska man börja skriva, alltid svårt att hitta en bra början. Men den kanske inte behöver vara "bra" utan från hjärtat och det är väl aldrig fel?
Jag förlorade min mamma för ca 1½ år sedan i självmord. Minns dagen allt för väl precis som att det hände igår, men lär sig hantera minnena med tiden. Det första jag tänkte börja med i denna blogg är faktiskt att dela de dagboksinlägg jag skrev dagarna efter hon dog, jag lägger upp ett om dagen. Jag tror och hoppas att ni som förlorat någon i suicid (eller överhuvudtaget) kanske kan finna någon sorts tröst i dem, ni kommer säkert även känna igen er i de olika faserna man går igenom all ilska, sorg, saknad blandat med små bitar av glädje för att hålla en uppe. Det är ett stort steg att ta att dela något som är så personligt till omvärlden, men om det kan hjälpa andra så är det mer än värt det.
20100906
2 dagar sedan jag fick reda på att du dött. Vi är alla helt förkrossade, du var så älskad av oss alla. Jag saknar dig helt ofattbart mycket och känner mig så tom. Har lyssnat på ett meddelande du lämnade på min telefon den 20 augusti den dagen du var här och hälsa på, du säger “jag är nere på Kampenhof nu, ska kolla bussarna vi ses snart”.
Minns du? Vi hade så mysigt den dagen, fikade och shoppade. Du ville att jag skulle ringa så fort den nya butiken öppnat fröken Åkesson men du gav mig aldrig en chans att säga det. Jag lovar att köpa något därifrån och sätta på din grav.
Hatar hur du lämnade oss. Bara tänker på att du kanske inte ville egentligen, eftersom du bara var skadad på huvudet. Tänker att kanske du försökte gå undan när tåget kom och ångrade dig men inte hann undan. Jag önska så att du hade hunnit undan så jag kunde få ha dig här idag., saknar dig så det gör ont i hela mig,
Det kommer i omgångar ena stunden kan jag skratta lite nästa så skriker jag av sorg men mesadels så känns det som om allt snurrar runt mig men att min tid står still.
Nu måste man göra allt man varken vill eller orkar egentligen.
Var på Fonus idag för att börja förbereda inför begravning och allt. Vill inte ens tänka på alla måsten nu framöver. Jag vill ju bara sörja och istället måste jag ha fullt upp med att planera och ordna massor. Det är tur att jag har Calle i detta fallet, ni kanske var ovänner när du dog men han sörjer dig, fast på sitt sätt. Han tar hand om det mesta just nu med papper och allt. Kanske för att han är äldst eller kanske för att han känner att han orkar det mer än vad jag och Julia gör.
Ska försöka att få lite vila nu är så trött men jag kan inte sova.
"20100906
2 dagar sedan jag fick reda på att du dött. Vi är alla helt förkrossade, du var så älskad av oss alla. Jag saknar dig helt ofattbart mycket och känner mig så tom. Har lyssnat på ett meddelande du lämnade på min telefon den 20 augusti den dagen du var här och hälsa på, du säger “jag är nere på Kampenhof nu, ska kolla bussarna vi ses snart”.
Minns du? Vi hade så mysigt den dagen, fikade och shoppade. Du ville att jag skulle ringa så fort den nya butiken öppnat fröken Åkesson men du gav mig aldrig en chans att säga det. Jag lovar att köpa något därifrån och sätta på din grav.
Hatar hur du lämnade oss. Bara tänker på att du kanske inte ville egentligen, eftersom du bara var skadad på huvudet. Tänker att kanske du försökte gå undan när tåget kom och ångrade dig men inte hann undan. Jag önska så att du hade hunnit undan så jag kunde få ha dig här idag., saknar dig så det gör ont i hela mig,
Det kommer i omgångar ena stunden kan jag skratta lite nästa så skriker jag av sorg men mestadels så känns det som om allt snurrar runt mig men att min tid står still.
Nu måste man göra allt man varken vill eller orkar egentligen.
Var på Fonus idag för att börja förbereda inför begravning och allt. Vill inte ens tänka på alla måsten nu framöver. Jag vill ju bara sörja och istället måste jag ha fullt upp med att planera och ordna massor. Det är tur att jag har Calle i detta fallet, ni kanske var ovänner när du dog men han sörjer dig, fast på sitt sätt. Han tar hand om det mesta just nu med papper och allt. Kanske för att han är äldst eller kanske för att han känner att han orkar det mer än vad jag och Julia gör.
Ska försöka att få lite vila nu är så trött men jag kan inte sova."
Har ni frågor, funderingar eller behöver lite stöd i det svåra så tveka inte att kommentera. Jag visar inte kommentarer om ni inte själva vill det.
Har ni frågor, funderingar eller behöver lite stöd i det svåra så tveka inte att kommentera. Jag visar inte kommentarer om ni inte själva vill det.
