Offerrollen
Våren har börjat visa sig ute och solen lyser. Tänk vad lite sol kan göra med en, man blir så pigg när den tittar fram. Har äntligen klarat mina första tentor men lyckan jag känner dämpas av sorgen att inte kunna berätta det för min mamma för jag vet hur stolt hon hade blivit.
Jag sökte till högskolan våren efter mamma hade dött, jag fick för mig att göra mycket efter hon dog. Började jobba 2 veckor efter (inte en bra idé kan ja tillägga), började ta körkort 1 månad efter, sökte högskola på våren och åkte till Italien på språkresa i 3 veckor på sommaren men det ångrar jag INTE för det var helt underbart att vara där. Allt detta var väl sätt att fly men det är även så som jag fungerar. Tog mig lite vatten över huvudet med mycket av det men jag sitter inte och ångrar mig heller. Vi har alla våra egna sätt att sörja och ta oss tillbaka till "livet".
Alla människor fungerar så olika och det är nu jag kommer till rubriken "offerrollen". Vi har så olika liv och vi hanterar det på så olika sätt. Jag vet att på många sätt väljer man inte, man står ju inte där och väljer "jag hade så hemskt liv så nu väljer jag att supa resten av livet" detta tror jag är ett omedvetet val som har att göra med hur stark man är och hur man fungerar som person. Jag har alltid fungerat på så vis att jag låtit alla negativa saker som hänt bli min styrka, ett val jag både omedvetet och medvetet gjort. Jag fungerar nog så som människa. Men jag tror mycket av det handlar om att vara medveten om hur man är som person vilket alla inte är, kanske är det en egenskap man föds med men vad vet jag.
Jag har alltid varit medveten om hur jag fungerar och hur jag hanterar saker och har därefter medvetet tänkt många gånger att jag vägrar låta detta dra ner mig, jag är ett offer för omständigheterna men jag tänker inte falla i offer för dem. Jag tänker använda mig av allt negativ som händer och omvändla det till mina styrkor, packa ner det som erfarenheten om livet och plocka fram det som starka egensaker. Med allt detta kan jag bli en bättre, visare och starkare människa.
Jag vet hur stor sorgen kan vara och hur den tar över hela ens kropp och själ ibland. Men det är okej, sörj, var förbannad, svär mot de högre makterna för hur orättvisa de är, skrik, bara få det ur dig. Men efter detta, glöm inte att försöka resa dig upp igen!
"2010-09-09
Jag sökte till högskolan våren efter mamma hade dött, jag fick för mig att göra mycket efter hon dog. Började jobba 2 veckor efter (inte en bra idé kan ja tillägga), började ta körkort 1 månad efter, sökte högskola på våren och åkte till Italien på språkresa i 3 veckor på sommaren men det ångrar jag INTE för det var helt underbart att vara där. Allt detta var väl sätt att fly men det är även så som jag fungerar. Tog mig lite vatten över huvudet med mycket av det men jag sitter inte och ångrar mig heller. Vi har alla våra egna sätt att sörja och ta oss tillbaka till "livet".
Alla människor fungerar så olika och det är nu jag kommer till rubriken "offerrollen". Vi har så olika liv och vi hanterar det på så olika sätt. Jag vet att på många sätt väljer man inte, man står ju inte där och väljer "jag hade så hemskt liv så nu väljer jag att supa resten av livet" detta tror jag är ett omedvetet val som har att göra med hur stark man är och hur man fungerar som person. Jag har alltid fungerat på så vis att jag låtit alla negativa saker som hänt bli min styrka, ett val jag både omedvetet och medvetet gjort. Jag fungerar nog så som människa. Men jag tror mycket av det handlar om att vara medveten om hur man är som person vilket alla inte är, kanske är det en egenskap man föds med men vad vet jag.
Jag har alltid varit medveten om hur jag fungerar och hur jag hanterar saker och har därefter medvetet tänkt många gånger att jag vägrar låta detta dra ner mig, jag är ett offer för omständigheterna men jag tänker inte falla i offer för dem. Jag tänker använda mig av allt negativ som händer och omvändla det till mina styrkor, packa ner det som erfarenheten om livet och plocka fram det som starka egensaker. Med allt detta kan jag bli en bättre, visare och starkare människa.
Jag vet hur stor sorgen kan vara och hur den tar över hela ens kropp och själ ibland. Men det är okej, sörj, var förbannad, svär mot de högre makterna för hur orättvisa de är, skrik, bara få det ur dig. Men efter detta, glöm inte att försöka resa dig upp igen!
"2010-09-09
Vaknade idag med låten “Always look on the bright side of life” från monty pyton. Hur bisarrt är inte det. Har inte hört låten det senaste och har nog aldrig sett filmen. Känns som om allt som hänt bara var en skum dröm i en komedifilm som ja nu helt plötsligt vaknade ur och nu skulle allt vara bra igen. Tyvärr var det ju inte så, snart gjorde sig verkligheten påmind igen.
Sitter och tänker på att jag gick vilse i skogen dagen innan du dog, var det ett tecken från ovan eller gick jag bara helt enkelt vilse? Assis vän sa dagen innan du dog när vi berättade att vi gick vilse, att det är ett tecken på något. Men hur skulle jag någonsin veta att det var det i så fall?
Jag har alltid känt på mig när du mått dåligt jag brukar alltid försöka ringa dig då för att se så att allt är okej. Den dagen du dog kände jag inget alls, jag misstänkte det inte ens.
Var ju i Göteborg och shoppade den dagen på vägen hem med tåget fick vi gå av i Steungsund för trafikförseelse sa dom. Min vän undrade varför dom inte kan säga vad som hänt och jag sa att om någon hoppat framför tåget eller blivit påkörd kan dom nog inte säga det. Konstigt att jag inte ens då misstänkte eller kände något. Du bodde ju trots allt vid rälsen där tåget jag satt på går förbi och du har ju alltid sagt när du sagt att du inte vill leva längre att du ska lägga dig på spåret. Men jag misstänkte inget, tyckte bara att jag hade haft en superdag och fått handlat in fina saker. Nu vet jag inte ens om jag tycker att dom är fina, höll på att prova det hemma när jag fick samtalet att du var död så det är allt dom påminner mig om. En annan tanke som snurrar är att tåget efter det som träffade dig hade varit mitt tåg, gud vad jag är tacksam att det inte var det. Hur hade jag mått då om det tåget jag satt på var det som dödade dig? Det var ett konstigt sammanträffande egentligen, jag som aldrig åker tåg nästan åker tåg just den dagen.
Idag kom Julia, skönt att ha sin storasyster hos sig så vi kan stötta varandra och ge varandra ett gott skratt då och då. Vi sörjer på olika men ändå samma sätt och att kunna prata om det utan att behöva förklara situationen runt om är underbart. Vi vet ju båda hur det varit och hur det är. Jag undrar vad du tänkte mamma när du vet att Julia fyller år om 3 dagar och du visste ju att hon skulle komma, hon skickade ju till och med ett kort till dig där hon skrev det trots att hon sagt det i telefon redan, Hon ville göra dig glad för hon visste att du blev det av att få kort och sånt. Men det spelade ingen roll vad vi gjorde det var fortfarande nått som fattades inom dig oavsett hur mycket vi älskade dig och visade det på olika sätt.
En lång vecka väntar oss, det kommer bli konstigt att gå in i din lägenhet imorgon och rota bland dina saker. Det är ju dina saker dom ska ju vara där och nu ska vi bestämma vad som ska sparas och vad som ska slängas. Måste se ut vad du ska ha på dig i kistan vet bara inte vilket som passar dig av det du har i din garderob. Du ska få de nya smyckena på dig som Julia köpte i Malaga men aldrig han ge dig, du hade älskat dom, så nu blir de det sista du bär. Dom är jättefina, turkosa örhängen och ett matchande halsband.
Nu är klockan snart 12 på natten och vi gäspar om varandra, jag önskade att du var här vi hade haft så roligt så som vi alltid har när Julia är här. När vi tokar oss och babblar värre än piff och puff. Jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig. God natt mamma."
20100909
Vaknade idag med låten “Always look on the bright side of life” från monty pyton. Hur bisarrt är inte det. Har inte hört låten det senaste och har nog aldrig sett filmen. Känns som om allt som hänt bara var en skum dröm i en komedifilm som ja nu helt plötsligt vaknade ur och nu skulle allt vara bra igen. Tyvärr var det ju inte så, snart gjorde sig verkligheten påmind igen.
Sitter och tänker på att jag gick vilse i skogen dagen innan du dog, var det ett tecken från ovan eller gick jag bara helt enkelt vilse? Assis vän sa dagen innan du dog när vi berättade att vi gick vilse, att det är ett tecken på något. Men hur skulle jag någonsin veta att det var det i så fall?
Jag har alltid känt på mig när du mått dåligt jag brukar alltid försöka ringa dig då för att se så att allt är okej. Den dagen du dog kände jag inget alls, jag misstänkte det inte ens.
Var ju i Göteborg och shoppade den dagen på vägen hem med tåget fick vi gå av i Steungsund för trafikförseelse sa dom. Min vän undrade varför dom inte kan säga vad som hänt och jag sa att om någon hoppat framför tåget eller blivit påkörd kan dom nog inte säga det. Konstigt att jag inte ens då misstänkte eller kände något. Du bodde ju trots allt vid rälsen när tåget jag satt på går förbi och du har ju alltid sagt när du sagt att du inte vill leva längre att du ska lägga dig på spåret. Men jag misstänkte inget, tyckte bara att jag hade haft en superdag och fått handlat in fina saker. Nu vet jag inte ens om jag tycker att dom är fina, höll på att prova det hemma när jag fick samtalet att du var död så det är allt dom påminner mig om. En annan tanke som snurrar är att tåget efter det som träffade dig hade varit mitt tåg, gud vad jag är tacksam att det inte var det. Hur hade jag mått då om det tåget jag satt på var det som dödade dig? Det var ett konstigt sammanträffande egentligen, jag som aldrig åker tåg nästan åker tåg just den dagen.
Idag kom Julia, skönt att ha sin storasyster hos sig så vi kan stötta varandra och ge varandra ett gott skratt då och då. Vi sörjer på olika men ändå samma sätt och att kunna prata om det utan att behöva förklara situationen runt om är underbart. Vi vet ju båda hur det varit och hur det är. Jag undrar vad du tänkte mamma när du vet att Julia fyller år om 3 dagar och du visste ju att hon skulle komma, hon skickade ju till och med ett kort till dig där hon skrev det trots att hon sagt det i telefon redan, Hon ville göra dig glad för hon visste att du blev det av att få kort och sånt. Men det spelade ingen roll vad vi gjorde det var fortfarande nått som fattades inom dig oavsett hur mycket vi älskade dig och visade det på olika sätt.
En lång vecka väntar oss, det kommer bli konstigt att gå in i din lägenhet imorgon och rota bland dina saker. Det är ju dina saker dom ska ju vara där och nu ska vi bestämma vad som ska sparas och vad som ska slängas. Måste se ut vad du ska ha på dig i kistan vet bara inte vilket som passar dig av det du har i din garderob. Du ska få de nya smyckena på dig som Julia köpte i Malaga men aldrig han ge dig, du hade älskat dom, så nu blir de det sista du bär. Dom är jättefina, turkosa örhängen och ett matchande halsband.
Nu är klockan snart 12 på natten och vi gäspar om varandra, jag önskade att du var här vi hade haft så roligt så som vi alltid har när Julia är här. När vi tokar oss och babblar värre än piff och puff. Jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig. God natt mamma.
Komiken mitt i sorgen
Sitter och läser igenom dagboksinlägg jag skrev. Tårarna rinner för allt gör sig så påmint igen samtidigt som jag skrattar lite för jag märker så väl hur känslorna skiftar medans jag skrivit det och hur komiskt vissa saker låter. Har skrivit en sak om att min mamma trodde på gud och hur självmord går emot hennes tro, ja ni kan läsa det här nere för jag lägger in den.
Blir så arg när jag tänker på behandligen från polisen dagen mamma dog. Hon blev identifierad på plats så fanns ingen ursäkt över det faktum att de aldrig ringde någon av oss tre barn och sa att hon var död. Ännu värre är att jag vet att det är rutin att besöka någon eller alla de anhöriga när de ska underrätta om att någon dött/tagit livet av sig. Min mamma kille skulle hälsa på mamma och såg ambulansen och polisen längre bort på spåret vid tunneln och ja han anade väl det värsta när hon inte var hemma. Det var han som identifiera henne men han sa inget om att han skulle underrätta oss och så vitt polisen vet kanske vi inte alls har någon kontakt med honom. Han ringde mig ca 4 timmar efter mamma dött och berättade vad som hänt, jag var ensam hemma och också den som fick ringa och berätta för mina äldre syskon. Typ som att chocken inte var nog så var man tvungen att bita ihop för att kunna ringa och säga det. Min bror åkte ner kanske 8 timmar efter eftersom vi fortfarande inte hört nått och man vill ju veta lite vad som hänt. Han fick ett jätte dåligt och otrevligt bemötande och det var ingen som sa beklagar sorgen. Men det är tyvärr så. Min mamma var lite av en bråkstake med tablett/alkoholmissbruksproblem och såna räknas av värde i detta samhälle och de anhöriga dras oftast över samma kant. Fint samhälle vi lever i. Stort tack till er på Uddevallas polis för ert fantastiska jobb!
En av de jobbigaste sakerna efter mammas död förutom saknad och sorg var tomheten. Jag hade inte längre någon att ta hand om. Vi har alltid tagit hand om mamma. Jag brukade alltid tänka att jag hade en mamma på deltid, ibland var hon min mamma och ibland var jag hennes. Hon har alltid sen så länge jag kan minns haft tuffa perioder med svår depression och självmordstankar, har allt för många ggr hör henne säga att hon inte vill leva mer eller hur hon faktisk gick iväg och sa att hon skulle lägga sig på spåret och det var vi barn som fick trösta henne, skoja och försöka få henne på bättre tankar. Tuffats som yngst var nog att bo själv med henne när de andra hade flyttat, var många ggr som att bo på ett dårhus men det var så klart många bra stunder med fyllda med helt otrolig glädje och många skratt med, annars hade väl också jag tappat förståndet antar jag. Jag har många ggr föreställt mig dagen när jag fick beskedet att hon var död, en del av mig visste att den dagen skulle komma men det går inte att förbereda sig på nått sånt hur mycket man än försöker.
20100908
Äntligen en natt med lugn sömn, jag drömde ingenting utan bara sov. Du är det sista och första jag tänker på varje dag nu och varje sak i mitt hem jag fått av dig väcker starka minnen.
Kom på kl 20.00 på kvällen idag att jag inte ätit sen frukosten, hungern hade inte heller påmint mig om att jag måste äta. Men när jag började tänka på mat blev jag så fruktansvärt hungrig så jag lagade middag, det blev en sen middag men jag känner inte att jag har någon dygnsrytm alls just nu så det får väl gå.
Måste påminna mig själv med allt just nu känns det som, sova när jag är trött, äta när jag är hungrig till och med tugga. Till och med enkla saker som att faktiskt orka resa mig ur soffan måste jag tvinga mig själv till att göra. Jag tänker det men kan inte riktigt ta mig för att faktiskt gör det.
Blev så glad idag, fick ett blommogram från mina arbetskamrater, jag kan inte beskriva hur otroligt viktigt sånt är att ha människor som bryr sig om än och frågar hur man mår. Jag hade aldrig klarat detta om jag inte hade människor att prata med och berätta hur jag mår för. Jag tror inte någon klarar detta själv, ensam är inte stark!
Tror jag kanske förnekar att du är död, för det är svart att förstå. Känner mig rädd när jag är själv, även om det är mitt på dagen så tycker jag minsta ljud är obehagligt. Kanske för att jag tycker döden är skrämmande, att ha någon som stod en så nära på andra sidan är skrämmande det med. Fast jag kanske borde tycka att det är fint och vackert tycker jag bara det är obehagligt.
Jag har alltid trott på gud, men nu när du är borta har jag svårt att förstå om det ens finns någon eller något alls mer än oss och det vi kan se. Men jag hoppas verkligen det finns det för det vore ju hemskt om du tog ditt liv och den sen bara blev svart och inget mer än det. Du som alltid trott på gud och läst bibeln borde ju veta att självmord går emot det du läst. Men efter allt du gått igenom i livet hoppas jag verkligen att gud tog emot dig med öppna armar, och att han finns överhuvudtaget. Det vore väl lite meningslöst annars mamma? Jag menar du har ju försökt att ta ditt liv så många gånger jag antar i hopp om att komma till en bättre plats och om det då inte finns något mer än detta vore det ju bara slöseri med din tid på nått sätt, man kan ju lika gärna leva om allt ska bli svart när man dör.
Sättet hur du tog ditt liv gör mig vissa stunder bara arg, mer arg än ledsen. Blir ibland så arg att när jag tänker på din begravning tycker jag att vi lika gärna kunde begrava dig i en skokartong. Men lika snabbt som jag tänker det hatar jag mig själv för att jag tänker så, det är ju en sån sak man inte får tänka. Eller? Har jag rätt att vara så arg, har jag rätt att tänka så en kort stund? Du tänkte ju inte på mig alla gånger du sa att du skulle ta ditt liv, du tänkte inte på mig när du ställde dig framför tåget och du tänkte ju inte på mig förra gången när du tryckte dig full med tabletter och överlevde med nöd och näppe. Ändå låg du där arg och bitter när vi hälsade på dig. Allt du sa var “jag lyckades inte ens med detta. Klarar inte ens av att ta mitt eget liv”. Vi sa allt att du borde vara tacksam över att få en andra chans men du undrade bara vad du skulle vara tacksam över när du hade misslyckats, du ville ju inte leva andra chans eller inte.
Alla dessa minnen hemsöker mig och jag önskade just nu att jag kunde minnas alla de fina vi hade, men ilskan över att du är död verkar bara väcka dåliga minnen till liv. Jag hoppas att detta bara är en fas, en fas i all sorg och frustation över att du är borta och att allt som kommer vara kvar sen att besöka är en jäkla sten. Hur ska den trösta mig när jag är ledsen mamma, kan du svara på det?
2010090820100908
2010090820100908
20100908
Äntligen en natt med lugn sömn, jag drömde ingenting utan bara sov. Du är det sista och första jag tänker på varje dag nu och varje sak i mitt hem jag fått av dig väcker starka minnen.
Kom på kl 20.00 på kvällen idag att jag inte ätit sen frukosten, hungern hade inte heller påmint mig om att jag måste äta. Men när jag började tänka på mat blev jag så fruktansvärt hungrig så jag lagade middag, det blev en sen middag men jag känner inte att jag har någon dygnsrytm alls just nu så det får väl gå.
Måste påminna mig själv med allt just nu känns det som, sova när jag är trött, äta när jag är hungrig till och med tugga. Till och med enkla saker som att faktiskt orka resa mig ur soffan måste jag tvinga mig själv till att göra. Jag tänker det men kan inte riktigt ta mig för att faktiskt gör det.
Blev så glad idag, fick ett blommogram från mina arbetskamrater, jag kan inte beskriva hur otroligt viktigt sånt är att ha människor som bryr sig om än och frågar hur man mår. Jag hade aldrig klarat detta om jag inte hade människor att prata med och berätta hur jag mår för. Jag tror inte någon klarar detta själv, ensam är inte stark!
Tror jag kanske förnekar att du är död, för det är svart att förstå. Känner mig rädd när jag är själv, även om det är mitt på dagen så tycker jag minsta ljud är obehagligt. Kanske för att jag tycker döden är skrämmande, att ha någon som stod en så nära på andra sidan är skrämmande det med. Fast jag kanske borde tycka att det är fint och vackert tycker jag bara det är obehagligt.
Jag har alltid trott på gud, men nu när du är borta har jag svårt att förstå om det ens finns någon eller något alls mer än oss och det vi kan se. Men jag hoppas verkligen det finns det för det vore ju hemskt om du tog ditt liv och den sen bara blev svart och inget mer än det. Du som alltid trott på gud och läst bibeln borde ju veta att självmord går emot det du läst. Men efter allt du gått igenom i livet hoppas jag verkligen att gud tog emot dig med öppna armar, och att han finns överhuvudtaget. Det vore väl lite meningslöst annars mamma? Jag menar du har ju försökt att ta ditt liv så många gånger jag antar i hopp om att komma till en bättre plats och om det då inte finns något mer än detta vore det ju bara slöseri med din tid på nått sätt, man kan ju lika gärna leva om allt ska bli svart när man dör.
Sättet hur du tog ditt liv gör mig vissa stunder bara arg, mer arg än ledsen. Blir ibland så arg att när jag tänker på din begravning tycker jag att vi lika gärna kunde begrava dig i en skokartong. Men lika snabbt som jag tänker det hatar jag mig själv för att jag tänker så, det är ju en sån sak man inte får tänka. Eller? Har jag rätt att vara så arg, har jag rätt att tänka så en kort stund? Du tänkte ju inte på mig alla gånger du sa att du skulle ta ditt liv, du tänkte inte på mig när du ställde dig framför tåget och du tänkte ju inte på mig förra gången när du tryckte dig full med tabletter och överlevde med nöd och näppe. Ändå låg du där arg och bitter när vi hälsade på dig. Allt du sa var “jag lyckades inte ens med detta. Klarar inte ens av att ta mitt eget liv”. Vi sa allt att du borde vara tacksam över att få en andra chans men du undrade bara vad du skulle vara tacksam över när du hade misslyckats, du ville ju inte leva andra chans eller inte.
Alla dessa minnen hemsöker mig och jag önskade just nu att jag kunde minnas alla de fina vi hade, men ilskan över att du är död verkar bara väcka dåliga minnen till liv. Jag hoppas att detta bara är en fas, en fas i all sorg och frustation över att du är borta och att allt som kommer vara kvar sen att besöka är en jäkla sten. Hur ska den trösta mig när jag är ledsen mamma, kan du svara på det?
