Komiken mitt i sorgen
Sitter och läser igenom dagboksinlägg jag skrev. Tårarna rinner för allt gör sig så påmint igen samtidigt som jag skrattar lite för jag märker så väl hur känslorna skiftar medans jag skrivit det och hur komiskt vissa saker låter. Har skrivit en sak om att min mamma trodde på gud och hur självmord går emot hennes tro, ja ni kan läsa det här nere för jag lägger in den.
Blir så arg när jag tänker på behandligen från polisen dagen mamma dog. Hon blev identifierad på plats så fanns ingen ursäkt över det faktum att de aldrig ringde någon av oss tre barn och sa att hon var död. Ännu värre är att jag vet att det är rutin att besöka någon eller alla de anhöriga när de ska underrätta om att någon dött/tagit livet av sig. Min mamma kille skulle hälsa på mamma och såg ambulansen och polisen längre bort på spåret vid tunneln och ja han anade väl det värsta när hon inte var hemma. Det var han som identifiera henne men han sa inget om att han skulle underrätta oss och så vitt polisen vet kanske vi inte alls har någon kontakt med honom. Han ringde mig ca 4 timmar efter mamma dött och berättade vad som hänt, jag var ensam hemma och också den som fick ringa och berätta för mina äldre syskon. Typ som att chocken inte var nog så var man tvungen att bita ihop för att kunna ringa och säga det. Min bror åkte ner kanske 8 timmar efter eftersom vi fortfarande inte hört nått och man vill ju veta lite vad som hänt. Han fick ett jätte dåligt och otrevligt bemötande och det var ingen som sa beklagar sorgen. Men det är tyvärr så. Min mamma var lite av en bråkstake med tablett/alkoholmissbruksproblem och såna räknas av värde i detta samhälle och de anhöriga dras oftast över samma kant. Fint samhälle vi lever i. Stort tack till er på Uddevallas polis för ert fantastiska jobb!
En av de jobbigaste sakerna efter mammas död förutom saknad och sorg var tomheten. Jag hade inte längre någon att ta hand om. Vi har alltid tagit hand om mamma. Jag brukade alltid tänka att jag hade en mamma på deltid, ibland var hon min mamma och ibland var jag hennes. Hon har alltid sen så länge jag kan minns haft tuffa perioder med svår depression och självmordstankar, har allt för många ggr hör henne säga att hon inte vill leva mer eller hur hon faktisk gick iväg och sa att hon skulle lägga sig på spåret och det var vi barn som fick trösta henne, skoja och försöka få henne på bättre tankar. Tuffats som yngst var nog att bo själv med henne när de andra hade flyttat, var många ggr som att bo på ett dårhus men det var så klart många bra stunder med fyllda med helt otrolig glädje och många skratt med, annars hade väl också jag tappat förståndet antar jag. Jag har många ggr föreställt mig dagen när jag fick beskedet att hon var död, en del av mig visste att den dagen skulle komma men det går inte att förbereda sig på nått sånt hur mycket man än försöker.
20100908
Äntligen en natt med lugn sömn, jag drömde ingenting utan bara sov. Du är det sista och första jag tänker på varje dag nu och varje sak i mitt hem jag fått av dig väcker starka minnen.
Kom på kl 20.00 på kvällen idag att jag inte ätit sen frukosten, hungern hade inte heller påmint mig om att jag måste äta. Men när jag började tänka på mat blev jag så fruktansvärt hungrig så jag lagade middag, det blev en sen middag men jag känner inte att jag har någon dygnsrytm alls just nu så det får väl gå.
Måste påminna mig själv med allt just nu känns det som, sova när jag är trött, äta när jag är hungrig till och med tugga. Till och med enkla saker som att faktiskt orka resa mig ur soffan måste jag tvinga mig själv till att göra. Jag tänker det men kan inte riktigt ta mig för att faktiskt gör det.
Blev så glad idag, fick ett blommogram från mina arbetskamrater, jag kan inte beskriva hur otroligt viktigt sånt är att ha människor som bryr sig om än och frågar hur man mår. Jag hade aldrig klarat detta om jag inte hade människor att prata med och berätta hur jag mår för. Jag tror inte någon klarar detta själv, ensam är inte stark!
Tror jag kanske förnekar att du är död, för det är svart att förstå. Känner mig rädd när jag är själv, även om det är mitt på dagen så tycker jag minsta ljud är obehagligt. Kanske för att jag tycker döden är skrämmande, att ha någon som stod en så nära på andra sidan är skrämmande det med. Fast jag kanske borde tycka att det är fint och vackert tycker jag bara det är obehagligt.
Jag har alltid trott på gud, men nu när du är borta har jag svårt att förstå om det ens finns någon eller något alls mer än oss och det vi kan se. Men jag hoppas verkligen det finns det för det vore ju hemskt om du tog ditt liv och den sen bara blev svart och inget mer än det. Du som alltid trott på gud och läst bibeln borde ju veta att självmord går emot det du läst. Men efter allt du gått igenom i livet hoppas jag verkligen att gud tog emot dig med öppna armar, och att han finns överhuvudtaget. Det vore väl lite meningslöst annars mamma? Jag menar du har ju försökt att ta ditt liv så många gånger jag antar i hopp om att komma till en bättre plats och om det då inte finns något mer än detta vore det ju bara slöseri med din tid på nått sätt, man kan ju lika gärna leva om allt ska bli svart när man dör.
Sättet hur du tog ditt liv gör mig vissa stunder bara arg, mer arg än ledsen. Blir ibland så arg att när jag tänker på din begravning tycker jag att vi lika gärna kunde begrava dig i en skokartong. Men lika snabbt som jag tänker det hatar jag mig själv för att jag tänker så, det är ju en sån sak man inte får tänka. Eller? Har jag rätt att vara så arg, har jag rätt att tänka så en kort stund? Du tänkte ju inte på mig alla gånger du sa att du skulle ta ditt liv, du tänkte inte på mig när du ställde dig framför tåget och du tänkte ju inte på mig förra gången när du tryckte dig full med tabletter och överlevde med nöd och näppe. Ändå låg du där arg och bitter när vi hälsade på dig. Allt du sa var “jag lyckades inte ens med detta. Klarar inte ens av att ta mitt eget liv”. Vi sa allt att du borde vara tacksam över att få en andra chans men du undrade bara vad du skulle vara tacksam över när du hade misslyckats, du ville ju inte leva andra chans eller inte.
Alla dessa minnen hemsöker mig och jag önskade just nu att jag kunde minnas alla de fina vi hade, men ilskan över att du är död verkar bara väcka dåliga minnen till liv. Jag hoppas att detta bara är en fas, en fas i all sorg och frustation över att du är borta och att allt som kommer vara kvar sen att besöka är en jäkla sten. Hur ska den trösta mig när jag är ledsen mamma, kan du svara på det?
2010090820100908
2010090820100908
20100908
Äntligen en natt med lugn sömn, jag drömde ingenting utan bara sov. Du är det sista och första jag tänker på varje dag nu och varje sak i mitt hem jag fått av dig väcker starka minnen.
Kom på kl 20.00 på kvällen idag att jag inte ätit sen frukosten, hungern hade inte heller påmint mig om att jag måste äta. Men när jag började tänka på mat blev jag så fruktansvärt hungrig så jag lagade middag, det blev en sen middag men jag känner inte att jag har någon dygnsrytm alls just nu så det får väl gå.
Måste påminna mig själv med allt just nu känns det som, sova när jag är trött, äta när jag är hungrig till och med tugga. Till och med enkla saker som att faktiskt orka resa mig ur soffan måste jag tvinga mig själv till att göra. Jag tänker det men kan inte riktigt ta mig för att faktiskt gör det.
Blev så glad idag, fick ett blommogram från mina arbetskamrater, jag kan inte beskriva hur otroligt viktigt sånt är att ha människor som bryr sig om än och frågar hur man mår. Jag hade aldrig klarat detta om jag inte hade människor att prata med och berätta hur jag mår för. Jag tror inte någon klarar detta själv, ensam är inte stark!
Tror jag kanske förnekar att du är död, för det är svart att förstå. Känner mig rädd när jag är själv, även om det är mitt på dagen så tycker jag minsta ljud är obehagligt. Kanske för att jag tycker döden är skrämmande, att ha någon som stod en så nära på andra sidan är skrämmande det med. Fast jag kanske borde tycka att det är fint och vackert tycker jag bara det är obehagligt.
Jag har alltid trott på gud, men nu när du är borta har jag svårt att förstå om det ens finns någon eller något alls mer än oss och det vi kan se. Men jag hoppas verkligen det finns det för det vore ju hemskt om du tog ditt liv och den sen bara blev svart och inget mer än det. Du som alltid trott på gud och läst bibeln borde ju veta att självmord går emot det du läst. Men efter allt du gått igenom i livet hoppas jag verkligen att gud tog emot dig med öppna armar, och att han finns överhuvudtaget. Det vore väl lite meningslöst annars mamma? Jag menar du har ju försökt att ta ditt liv så många gånger jag antar i hopp om att komma till en bättre plats och om det då inte finns något mer än detta vore det ju bara slöseri med din tid på nått sätt, man kan ju lika gärna leva om allt ska bli svart när man dör.
Sättet hur du tog ditt liv gör mig vissa stunder bara arg, mer arg än ledsen. Blir ibland så arg att när jag tänker på din begravning tycker jag att vi lika gärna kunde begrava dig i en skokartong. Men lika snabbt som jag tänker det hatar jag mig själv för att jag tänker så, det är ju en sån sak man inte får tänka. Eller? Har jag rätt att vara så arg, har jag rätt att tänka så en kort stund? Du tänkte ju inte på mig alla gånger du sa att du skulle ta ditt liv, du tänkte inte på mig när du ställde dig framför tåget och du tänkte ju inte på mig förra gången när du tryckte dig full med tabletter och överlevde med nöd och näppe. Ändå låg du där arg och bitter när vi hälsade på dig. Allt du sa var “jag lyckades inte ens med detta. Klarar inte ens av att ta mitt eget liv”. Vi sa allt att du borde vara tacksam över att få en andra chans men du undrade bara vad du skulle vara tacksam över när du hade misslyckats, du ville ju inte leva andra chans eller inte.
Alla dessa minnen hemsöker mig och jag önskade just nu att jag kunde minnas alla de fina vi hade, men ilskan över att du är död verkar bara väcka dåliga minnen till liv. Jag hoppas att detta bara är en fas, en fas i all sorg och frustation över att du är borta och att allt som kommer vara kvar sen att besöka är en jäkla sten. Hur ska den trösta mig när jag är ledsen mamma, kan du svara på det?
Kommentarer
Postat av: annika
Du kan verkligen uttrycka alla känslor så fint; ilska, besvikelse, sorg, kärlek, saknad, övergivenhet. Var rädd om dig själv nu ! Kram / Annika
Trackback
