Offerrollen
Våren har börjat visa sig ute och solen lyser. Tänk vad lite sol kan göra med en, man blir så pigg när den tittar fram. Har äntligen klarat mina första tentor men lyckan jag känner dämpas av sorgen att inte kunna berätta det för min mamma för jag vet hur stolt hon hade blivit.
Jag sökte till högskolan våren efter mamma hade dött, jag fick för mig att göra mycket efter hon dog. Började jobba 2 veckor efter (inte en bra idé kan ja tillägga), började ta körkort 1 månad efter, sökte högskola på våren och åkte till Italien på språkresa i 3 veckor på sommaren men det ångrar jag INTE för det var helt underbart att vara där. Allt detta var väl sätt att fly men det är även så som jag fungerar. Tog mig lite vatten över huvudet med mycket av det men jag sitter inte och ångrar mig heller. Vi har alla våra egna sätt att sörja och ta oss tillbaka till "livet".
Alla människor fungerar så olika och det är nu jag kommer till rubriken "offerrollen". Vi har så olika liv och vi hanterar det på så olika sätt. Jag vet att på många sätt väljer man inte, man står ju inte där och väljer "jag hade så hemskt liv så nu väljer jag att supa resten av livet" detta tror jag är ett omedvetet val som har att göra med hur stark man är och hur man fungerar som person. Jag har alltid fungerat på så vis att jag låtit alla negativa saker som hänt bli min styrka, ett val jag både omedvetet och medvetet gjort. Jag fungerar nog så som människa. Men jag tror mycket av det handlar om att vara medveten om hur man är som person vilket alla inte är, kanske är det en egenskap man föds med men vad vet jag.
Jag har alltid varit medveten om hur jag fungerar och hur jag hanterar saker och har därefter medvetet tänkt många gånger att jag vägrar låta detta dra ner mig, jag är ett offer för omständigheterna men jag tänker inte falla i offer för dem. Jag tänker använda mig av allt negativ som händer och omvändla det till mina styrkor, packa ner det som erfarenheten om livet och plocka fram det som starka egensaker. Med allt detta kan jag bli en bättre, visare och starkare människa.
Jag vet hur stor sorgen kan vara och hur den tar över hela ens kropp och själ ibland. Men det är okej, sörj, var förbannad, svär mot de högre makterna för hur orättvisa de är, skrik, bara få det ur dig. Men efter detta, glöm inte att försöka resa dig upp igen!
"2010-09-09
Jag sökte till högskolan våren efter mamma hade dött, jag fick för mig att göra mycket efter hon dog. Började jobba 2 veckor efter (inte en bra idé kan ja tillägga), började ta körkort 1 månad efter, sökte högskola på våren och åkte till Italien på språkresa i 3 veckor på sommaren men det ångrar jag INTE för det var helt underbart att vara där. Allt detta var väl sätt att fly men det är även så som jag fungerar. Tog mig lite vatten över huvudet med mycket av det men jag sitter inte och ångrar mig heller. Vi har alla våra egna sätt att sörja och ta oss tillbaka till "livet".
Alla människor fungerar så olika och det är nu jag kommer till rubriken "offerrollen". Vi har så olika liv och vi hanterar det på så olika sätt. Jag vet att på många sätt väljer man inte, man står ju inte där och väljer "jag hade så hemskt liv så nu väljer jag att supa resten av livet" detta tror jag är ett omedvetet val som har att göra med hur stark man är och hur man fungerar som person. Jag har alltid fungerat på så vis att jag låtit alla negativa saker som hänt bli min styrka, ett val jag både omedvetet och medvetet gjort. Jag fungerar nog så som människa. Men jag tror mycket av det handlar om att vara medveten om hur man är som person vilket alla inte är, kanske är det en egenskap man föds med men vad vet jag.
Jag har alltid varit medveten om hur jag fungerar och hur jag hanterar saker och har därefter medvetet tänkt många gånger att jag vägrar låta detta dra ner mig, jag är ett offer för omständigheterna men jag tänker inte falla i offer för dem. Jag tänker använda mig av allt negativ som händer och omvändla det till mina styrkor, packa ner det som erfarenheten om livet och plocka fram det som starka egensaker. Med allt detta kan jag bli en bättre, visare och starkare människa.
Jag vet hur stor sorgen kan vara och hur den tar över hela ens kropp och själ ibland. Men det är okej, sörj, var förbannad, svär mot de högre makterna för hur orättvisa de är, skrik, bara få det ur dig. Men efter detta, glöm inte att försöka resa dig upp igen!
"2010-09-09
Vaknade idag med låten “Always look on the bright side of life” från monty pyton. Hur bisarrt är inte det. Har inte hört låten det senaste och har nog aldrig sett filmen. Känns som om allt som hänt bara var en skum dröm i en komedifilm som ja nu helt plötsligt vaknade ur och nu skulle allt vara bra igen. Tyvärr var det ju inte så, snart gjorde sig verkligheten påmind igen.
Sitter och tänker på att jag gick vilse i skogen dagen innan du dog, var det ett tecken från ovan eller gick jag bara helt enkelt vilse? Assis vän sa dagen innan du dog när vi berättade att vi gick vilse, att det är ett tecken på något. Men hur skulle jag någonsin veta att det var det i så fall?
Jag har alltid känt på mig när du mått dåligt jag brukar alltid försöka ringa dig då för att se så att allt är okej. Den dagen du dog kände jag inget alls, jag misstänkte det inte ens.
Var ju i Göteborg och shoppade den dagen på vägen hem med tåget fick vi gå av i Steungsund för trafikförseelse sa dom. Min vän undrade varför dom inte kan säga vad som hänt och jag sa att om någon hoppat framför tåget eller blivit påkörd kan dom nog inte säga det. Konstigt att jag inte ens då misstänkte eller kände något. Du bodde ju trots allt vid rälsen där tåget jag satt på går förbi och du har ju alltid sagt när du sagt att du inte vill leva längre att du ska lägga dig på spåret. Men jag misstänkte inget, tyckte bara att jag hade haft en superdag och fått handlat in fina saker. Nu vet jag inte ens om jag tycker att dom är fina, höll på att prova det hemma när jag fick samtalet att du var död så det är allt dom påminner mig om. En annan tanke som snurrar är att tåget efter det som träffade dig hade varit mitt tåg, gud vad jag är tacksam att det inte var det. Hur hade jag mått då om det tåget jag satt på var det som dödade dig? Det var ett konstigt sammanträffande egentligen, jag som aldrig åker tåg nästan åker tåg just den dagen.
Idag kom Julia, skönt att ha sin storasyster hos sig så vi kan stötta varandra och ge varandra ett gott skratt då och då. Vi sörjer på olika men ändå samma sätt och att kunna prata om det utan att behöva förklara situationen runt om är underbart. Vi vet ju båda hur det varit och hur det är. Jag undrar vad du tänkte mamma när du vet att Julia fyller år om 3 dagar och du visste ju att hon skulle komma, hon skickade ju till och med ett kort till dig där hon skrev det trots att hon sagt det i telefon redan, Hon ville göra dig glad för hon visste att du blev det av att få kort och sånt. Men det spelade ingen roll vad vi gjorde det var fortfarande nått som fattades inom dig oavsett hur mycket vi älskade dig och visade det på olika sätt.
En lång vecka väntar oss, det kommer bli konstigt att gå in i din lägenhet imorgon och rota bland dina saker. Det är ju dina saker dom ska ju vara där och nu ska vi bestämma vad som ska sparas och vad som ska slängas. Måste se ut vad du ska ha på dig i kistan vet bara inte vilket som passar dig av det du har i din garderob. Du ska få de nya smyckena på dig som Julia köpte i Malaga men aldrig han ge dig, du hade älskat dom, så nu blir de det sista du bär. Dom är jättefina, turkosa örhängen och ett matchande halsband.
Nu är klockan snart 12 på natten och vi gäspar om varandra, jag önskade att du var här vi hade haft så roligt så som vi alltid har när Julia är här. När vi tokar oss och babblar värre än piff och puff. Jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig. God natt mamma."
20100909
Vaknade idag med låten “Always look on the bright side of life” från monty pyton. Hur bisarrt är inte det. Har inte hört låten det senaste och har nog aldrig sett filmen. Känns som om allt som hänt bara var en skum dröm i en komedifilm som ja nu helt plötsligt vaknade ur och nu skulle allt vara bra igen. Tyvärr var det ju inte så, snart gjorde sig verkligheten påmind igen.
Sitter och tänker på att jag gick vilse i skogen dagen innan du dog, var det ett tecken från ovan eller gick jag bara helt enkelt vilse? Assis vän sa dagen innan du dog när vi berättade att vi gick vilse, att det är ett tecken på något. Men hur skulle jag någonsin veta att det var det i så fall?
Jag har alltid känt på mig när du mått dåligt jag brukar alltid försöka ringa dig då för att se så att allt är okej. Den dagen du dog kände jag inget alls, jag misstänkte det inte ens.
Var ju i Göteborg och shoppade den dagen på vägen hem med tåget fick vi gå av i Steungsund för trafikförseelse sa dom. Min vän undrade varför dom inte kan säga vad som hänt och jag sa att om någon hoppat framför tåget eller blivit påkörd kan dom nog inte säga det. Konstigt att jag inte ens då misstänkte eller kände något. Du bodde ju trots allt vid rälsen när tåget jag satt på går förbi och du har ju alltid sagt när du sagt att du inte vill leva längre att du ska lägga dig på spåret. Men jag misstänkte inget, tyckte bara att jag hade haft en superdag och fått handlat in fina saker. Nu vet jag inte ens om jag tycker att dom är fina, höll på att prova det hemma när jag fick samtalet att du var död så det är allt dom påminner mig om. En annan tanke som snurrar är att tåget efter det som träffade dig hade varit mitt tåg, gud vad jag är tacksam att det inte var det. Hur hade jag mått då om det tåget jag satt på var det som dödade dig? Det var ett konstigt sammanträffande egentligen, jag som aldrig åker tåg nästan åker tåg just den dagen.
Idag kom Julia, skönt att ha sin storasyster hos sig så vi kan stötta varandra och ge varandra ett gott skratt då och då. Vi sörjer på olika men ändå samma sätt och att kunna prata om det utan att behöva förklara situationen runt om är underbart. Vi vet ju båda hur det varit och hur det är. Jag undrar vad du tänkte mamma när du vet att Julia fyller år om 3 dagar och du visste ju att hon skulle komma, hon skickade ju till och med ett kort till dig där hon skrev det trots att hon sagt det i telefon redan, Hon ville göra dig glad för hon visste att du blev det av att få kort och sånt. Men det spelade ingen roll vad vi gjorde det var fortfarande nått som fattades inom dig oavsett hur mycket vi älskade dig och visade det på olika sätt.
En lång vecka väntar oss, det kommer bli konstigt att gå in i din lägenhet imorgon och rota bland dina saker. Det är ju dina saker dom ska ju vara där och nu ska vi bestämma vad som ska sparas och vad som ska slängas. Måste se ut vad du ska ha på dig i kistan vet bara inte vilket som passar dig av det du har i din garderob. Du ska få de nya smyckena på dig som Julia köpte i Malaga men aldrig han ge dig, du hade älskat dom, så nu blir de det sista du bär. Dom är jättefina, turkosa örhängen och ett matchande halsband.
Nu är klockan snart 12 på natten och vi gäspar om varandra, jag önskade att du var här vi hade haft så roligt så som vi alltid har när Julia är här. När vi tokar oss och babblar värre än piff och puff. Jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig. God natt mamma.
Kommentarer
Trackback
